Det var länge sedan jag skrev här. Eller skrev överhuvudtaget faktiskt.

På den andra sidan har jag gått in ibland men inte haft någon konkret plan på vad jag skulle skriva. Men varje gång ser man i rollen till höger dessa ändlösa arga diskussioner som ger en knut i magen. Då har viljan att själv skriva något tynat bort.

I början av veckan stod ett tranpar på åkern här utanför och konverserade. De trumpetade med nästan konstant 10 sekunders mellanrum. Då trodde man att våren började komma igång ordentligt, men vintern hade ännu inte sagt det lilla den ville ha sagt detta år. Och så kom den på besök åter.

Fått nys om att en mycket duktig pianist vid namn Alfred Brendel ska sluta spela, han har spelat i ungefär 60 år och har gett en massa fina inspelningar till eftervärlden.

Det finns omkring 300 inspelade filer att lyssna till på den här sidan med Brendel. Jag gillar främst hans Schubertspelningar, men även Beethoven gör han bra.

≡

Lite trött på bloggandet. Känner inte att det ger något just nu.

Istället skall jag göra lite annat pyssel (musik)… I helgen ska jag på konsert (Carl Orff) och sen i december till Stockholm på Sibeliuskonsert, ska bli riktigt kul.

≡

En vän har fått en sorgsam nyhet och en annan kanske får det om nån dag

Det är inte lätt att komma på några ord i sådana lägen i tröst eller uppmuntran

Det kanske blir än svårare av att man alltid har så roligt tillsammans?

Brahms kvintett för klarinett och stråkar. Adagiot är sällsamt vackert.

Det viktigaste är att vi tar hand om oss själva så vi kan ge vår omgivning ty av det får vi energi tillbaka

≡

En gammal favorit som jag kunnat njuta av i ungefär ett år nu är Raymond Wangs tolkning av den underbara andra pianokonserten av Sergej Rachmaninov. Framför allt är den andra satsen minnesvärd. Uppskattad av många, den har även använts i nutida musik. Eric Carmen använder musiken i sin 70tals-hit ”All by myself”.

Sergej Rachmaninov var en rysk tonsättare som levde under förra sekelskiftet och skrev flera minnesvärda saker i romantisk stil. När revolutionen kom till Ryssland så flydde han till USA och jag vill minnas att ha läst hur han på vägen till USA spelade  konsert i Stockholm.

Men den andra pianokonserten är kanske den som älskas mest och spelas mest. Känslosamt och fyllt av fina melodier. Rachmaninov är inte ultravirtuosisk i pianot men gör en fin avvägning till det enkla och vackra. Det behövs känsla för att spela detta bra och jag tycker Raymond Wang gör det precis så.

Här är en länk till hans hemsida och hela konserten finns för dig att lyssna på längst ned. Klicka mvtI,II och III så får du höra de olika satserna. Den andra satsen är musiken som Eric Carmen använde.

Önskar er en fin kväll 

≡

Det svåra är inte att finna en idè,

Det svåra är att formatera om den till noter

Man vet aldrig när det händer, att plötsligt lyckas man få ner den musikaliska tanken på det tomma partituret. Och när det väl kommer så hinner man knappt med. Allt går oerhört fort. Plötsligt ligger där flera minuter musik. Man har varit i stämning. I en annan värld.

Har man väl lyckats med detta kommer den andra fasen dagarna efter. Tvivlen på dess duglighet. Man börjar radera. Stundom handlar det om bara några takter som inte fungerar, som måste ändras. Det kan ändå ta flera månader. För man vet aldrig när ”materialiseringen” av idèn lyckas komma åter. I denna strid är man alltid ensam.

≡

Alexander Borodin är alltid en frisk fläkt i musikvärlden.

Med kopiösa mängder melodier och fantastisk känsla

Ett mycket vackert exempel är hans andra stråkkvartett, ur vilken många har hört den tredje satsen, Notturno. Stråkkvartetten skrev Alexander till sin fru Khatarina och vacker är kvartetten verkligen.

Musik som passar bra på sena kvällskvisten!

≡

Intärnäät krånglar lite men det ska väl ordna sig.

Försökt plugga och hålla på med det uråldriga QBasic som vi fått som läxa att göra funktioner i. Det är inte lätt. Det är rent ut sagt omöjligt. Det känns dessutom onödigt för QBasic används ohyggligt sällan enligt lärarens eget utsago men av någon anledning ska det kunnas.

Nästa veckas helg blir det en liten tripp iväg med kamraterna (förhoppningsvis) och det ska bli skönt. Det vill säga, komma från vardagslunket.

I övrigt har dagen bestått av dataknas och friidrott. Det gick för bra för Holm till en början, på 2.35 sade maggropen att nu smäller det, för de andra alltså. Maggropar är sådana man inte vill tro men oftast får rätt. Efteråt vill de gärna ha en bit mat också )

Lyssnat på lite Beethoven under dagen. På sådant jag inte hör så ofta och det är en liten trevlig pianosonat i F-dur. F-dur är en bra tonart för skandinaver, den passar bra för våra stämningar och naturskildringar när det ska låta sådär romantiskt och claire obscure. Men nu är det en f-dur i Bettans stil och det går faktiskt lika bra det också. Den avhandlades i någon Svenska Dagbladet-recension för nån tid sedan, givetvis fick inspelningen toppbetyg, det får det mesta i klassisk musikväg i den tidningen.

Hur bra den här inspelningen är i recensenters tycke vet jag inte, men jag trivs med den och det räcker ju gott för mig (Nu vet jag dock att Alfred Brendel är ansedd som en av pianohistoriens främsta så fick vi det sagt…)!

Recensioner ska man inte ta allt för hårt, så t.ex de ”Rullande stenarna” kan komma ihåg kommentaren ”Ingen har rest en staty för en kritiker”. Och de blev ju faktiskt inte utvisslade, det hände Anton Bruckner, och idag skulle ingen busvissla åt honom, allra minst en sketen kritiker.

≡

En nästan helt bortglömd tonsättare är Fanny Mendelssohn vilket är konstigt eftersom hon skrev verkligen fin musik.

Men så var det detta med dåtidens värderingar. Musik skriven av kvinnor slängdes ned i byrålådan eller ansågs inte lika bra som männens.

Följande tycker jag säger motsatsen:

En stor pianosvit som beskriver ett år

En pianotrio

Massor av sånger (på tyska mestadels)

Kvinnans roll i den klassiska musiken har varit långt större än vad många nog vet. Mer finns att förtälja

≡