Att inte finna orden

En vän har fått en sorgsam nyhet och en annan kanske får det om nån dag

Det är inte lätt att komma på några ord i sådana lägen i tröst eller uppmuntran

Det kanske blir än svårare av att man alltid har så roligt tillsammans?

Brahms kvintett för klarinett och stråkar. Adagiot är sällsamt vackert.

Det viktigaste är att vi tar hand om oss själva så vi kan ge vår omgivning ty av det får vi energi tillbaka

≡

Ljust bröd eller ej

Dagens viktigaste diskussion behandlade huruvida sesamfrövetekakor är ljust bröd eller ej. Småaktigt, verkligen. Så jag gick och manglade i två timmar.

Måste vara knäpp för jag längtar till måndagen och studierna igen…

Ja…vilken händelserik lördag!

≡

Saker som gör en arg

Om någon har sådana smärtor i nacken att denne spyr, då har man ont är min uppfattning. Det spelar dock ingen roll som det ligger till i min del av Sverige, för på fredagar jobbar de inte och det finns för få av dem som kan hjälpa.

Och de som annonserar och säger att de tar emot ”akutfall” visar sig vara upptagna 2 veckor framåt.

Hur fungerar detta egentligen?

På svt 2 gick en föreläsning idag som tog upp hur Sverige hamnar efter och saknar kraft att skapa idèer och bra lösningar. Det vore dags att ändra på detta! Det finns dock en, ursäkta uttrycket, jävla hållhake, och det är att om man klagar på arbetssituationen på sin arbetsplats så riskerar man att få en tuff tillvaro. Speciellt om det handlar om situationer där den ena parten skall undervisa den andra parten. Det finns liksom redan från början ett underläge. Och ju mindre denna arbetsplats är desto svårare är det att komma ur detta helskinnad. Det har skett redan tidigare.

Det är det typiska faktiskt! Du är körd om du säger emot, för det är undermenat att du inte är kvalificerad att kunna klaga på vissa saker och ting och gör du det så blir det problem. Men på ett sådant där fult sätt som blir hiskeligt svårt att hantera. Och sker detta innan du ens har kommit ut på arbetslivet och inom ett område där personerna ofta träffar varandra kan man räkna med grus i karriärmaskineriet.

Det var egentligen två saker detta; kiropraktik och skola. Och stundtals gör det en arg. Samt ger en känsla av maktlöshet.

≡

Man måste fullborda saker och ting

Ibland känns det som man skulle kunna sitta och prata med vissa personer hur länge som helst om vad som helst. Det vill aldrig ta slut. Och sådana trevliga konversationer vill man inte fullborda.

Men ibland blir man lite orolig för att det är en själv som tjôtar och den andre bara väntar på att man är klar. Det är nackdelen med msn, inte lika lätt avläsa utifall den andre är trött på en hihi.

För övrigt är det på väg mot berget nu igen. Om vi får klart här hemma i helgen det andra rummet (förutom takpanelen) så är det riktigt bra!

Vet inte om ni upplevt det, men ha byggmateriel och verktyg ståendes i hemmet i ca 10 år kan vara rätt frustrerande. Något ofullbordat träter alltid på en, särskilt när det behöver bli klart!

≡

Bergochdalbana

Känslomässigt är allting rena hang-overn. Ena stunden njuter jag av livet och alla människor omkring för att i nästa stund se allt i svart.

Och detta svarta vet jag inte riktigt vad det är. Jag har ingen riktigt nära vän, kanske är det det som saknas. Någon jag litar fullkomligt på att kunna prata med.

Det fanns en tid när jag pratade ganska öppenhjärtligt med vissa men de människorna visade sig inte vara de jag trodde. Min reserverade hållning till andra om mig själv har vuxit med tiden. Men ändå gillar jag att umgås med andra, samtidigt som det där andra ligger i bakhuvudet.

Något annat är att oerhört få av mina bekanta gillar mina intressen. Av någon konstig anledning är de flesta av mina vänner personer med helt andra intressen… det är både roligt och mindre kul.

Sen vet jag inte hur många som klarar av detta med att jag ibland är väldigt pratglad och humoristisk för att kanske nästa dag bli ”norrländskt tystsam”. Desto mer sitter jag och skriver så här…

Såna här tankar höll mig vaken i flera timmar inatt.

Wandererfantasie av Franz Schubert

≡

Det kanske känns bättre efter detta inlägg

Det är en sån där dag.

Skoldagen är lång och fylld av tråkigt lyssnande på något som verkar helt obegripligt. 7 tmmar av att försöka förstå data.

Och när man kommer hem möts man av dessa blickar och miner som säger ”skola är väl att bara lata sig!?”

Spelar ingen roll att man hållit på med skola nästan 10 timmar totalt.

Dessutom går tjurighet i arv, från mor till son.

Så nu ska jag fortsätta…med skola.

Pissdag.

≡

Vidare…

Ett besked kan trots sin ledsamma innebörd betyda något bra. Eller inte bra egentligen, men något som kan vara av en lättnadens art. Nej, det saknar ett ord, ett ord som passar det bra.

Och så vet man inte hur man ska tänka.

Striden är över för honom, nu äntligen stundar vilan.

En sista resa till stjärnorna

Musiken säger mer. Bachs konsert i f-moll känns bättre än orden, andra satsen är fin.

≡

Ett dödsbesked

En släkting har somnat in.

Det var ett väldigt tråkigt besked (förstås), men också ett sådant som förklarar att han nu ej längre har ont. 

 

Han for till stjärnorna

Och skall för alltid lysa

Ner på oss 

 

≡